Alla går vi igenom perioder då livet känns stillastående. Inget händer utåt. Inga stora planer, inga tydliga svar. Dessa perioder kan kännas tomma, nästan meningslösa. Men de är ofta mer betydelsefulla än vi först förstår.
Vi har lärt oss att värdera aktivitet. Att känna att vi gör framsteg, producerar, utvecklas. Men ibland är det viktigaste vi kan göra att stanna upp. Lyssna. Vila. Inte för att samla kraft till att orka springa snabbare, utan för att själva vilan bär sitt eget värde.
När livet saktar ner får vi möjlighet att se det vi annars springer förbi. Vi upptäcker kanske att vi behöver något annat. Att vi längtar efter något vi inte tidigare vågat erkänna. Eller att det vi trodde var viktigt, inte längre är det.
Det kan vara svårt att möta stillheten. Den aktiverar ofta vår rädsla. Vad händer om inget händer? Men just där, i det stilla – börjar något nytt gro. Inte alltid synligt, men på djupet.
Att vila i det tomma är att lita på att livet rör sig även när vi inte gör det. Att förstå att pauser inte är slöseri, de är en del av rytmen. De är platsen där vi återknyter till oss själva.