Att känna fullt ut är bland det mest mänskliga vi kan göra, och ibland det mest skrämmande. I ett samhälle där kontroll, produktivitet och yttre fasad ofta premieras, kan känslor upplevas som opraktiska, för mycket eller svaga. Men sanningen är att känslor är kraftfulla. De är vägvisare. De är information från vårt inre.
Vi är många som lärt oss att trycka undan det som känns. Kanske blev det för mycket som barn. Kanske var det ingen som mötte våra känslor med förståelse. Men det vi trycker undan försvinner inte, det lagras. I kroppen. I nervsystemet. Och det påverkar hur vi lever.
Att våga känna är inte att vältra sig i drama. Det är att ge plats åt det som redan finns. Att låta sorgen sörjas, ilskan få röst, glädjen ta plats. Och att möta alla dessa känslor med vänlighet snarare än dömande.
Det kan börja med något så enkelt som att ställa frågan: Vad känner jag just nu? Inte vad jag borde känna, eller vad jag vill känna, utan vad som faktiskt är närvarande. Att erkänna det vi känner ger oss makt. Det betyder att vi lyssnar. Att vi bryr oss.
Modet att känna handlar också om att vara autentisk i relationer. Att våga vara sårbar, säga "det här gör ont" eller "jag är rädd". Det är inte svaghet, det är styrka. Det är att visa sig mänsklig.
Att känna är en förutsättning för att kunna leva sant. Och det är först när vi ger utrymme åt våra känslor som vi kan bli verkligt fria.