Vi står ständigt inför val – stora och små. Vad vi ska säga. Vad vi ska prioritera. Vem vi vill vara nära. I varje beslut finns en möjlighet till självkontakt, men också en risk att förlora oss i förväntningar eller stress. Intuitionen är vår inre kompass, men för att höra den måste vi bli stilla.
Intuition är inte mystik. Det är kroppens visdom. Det är den där känslan i magen, det plötsliga motståndet, eller den oväntade dragningen mot något. Den finns alltid där, men drunknar ofta i bruset av tankar och yttre påverkan. När vi börjar lyssna, märker vi att vi redan vet – djupt inuti.
Hur tränar man sig i att följa sin inre vägledning? Det börjar med att stanna upp. Att ställa frågor som: – Vad känns sant för mig just nu? – Vad vill jag egentligen? – Känns det här lätt eller tungt i kroppen?
Det handlar också om att våga följa det som kommer upp, även när det inte alltid passar logiken. Ofta vet vi vad vi behöver göra – men vågar vi lyssna, vågar vi följa det?
Intuitionen stärks i tystnad. Genom natur, meditation, reflektion. Men också i rörelse – som att dansa fritt, gå långsamt, följa flödet. Den stärks när vi är snälla mot oss själva. När vi släpper press och lyssnar mjukt.
Vi behöver också lära oss att känna skillnad på rädsla och intuition. Rädsla drar ihop. Den är ofta högljudd och driven av gamla erfarenheter. Intuition är stillsam. Den kommer som en viskning. En känsla av tydlighet mitt i allt.
Att leva medvetet är att fatta beslut från denna plats. Det innebär att våga vara i kontakt med sig själv – även när det är obekvämt. Men också att börja lita på att vi inte behöver ha alla svar i huvudet. Kroppen vet. Hjärtat vet. Vi vet mer än vi tror.
När vi tränar vår förmåga att känna in energi – både vår egen och andras – blir livet mindre slumpartat. Vi styrs mindre av reaktion och mer av närvaro. Vi blir mer sanna. Och det skapar en stilla kraft i vardagen.